Ariadne stod över den livlösa kroppen och suckade djupt.
”Så går det när man snör sin korsett för hårt.”
”Chefen!” Gunnar kom springande. Han var klädd precis som hon i vadderade kläder, höga gummisulade kängor och en läderhuva med goggles. Glasögonen hade han tryckt upp i pannan för att få tillbaka det perifera synfältet. ”Behöver du hjälp chefen?” Han tittade på flickan vid hennes fötter.
”Har jag någonsin behövt hjälp med en flicka Gunnar?”
Gunnar skrattade. ”Nej chefen, det har du inte. Men så hade jag inte varit mycket till hjälp med flickorna heller.”
Ariadne skrattade hon också. ”Har ni hittat lastrummet?”
”Nej inte än, men vi har hittat flera ståldörrar som är alldeles för stadiga för en luftjagare. All den där extra vikten du vet.”
”Min information nämnde bara ett förstärkt lastutrymme. Inte flera och inte ståldörrar. Det låter som något vi måste undersöka eller vad säger du Gunnar?”
Gunnars ansikte sprack upp i ett brett leende. ”Det gör det chefen. Jag har skickat tillbaka två man att hämta svetslågan.”
”Det var rådigt tänkt. Ska vi gå och se hur de där dörrarna ser ut nu då?”
”Vad tänker du göra med flickan?”
”Vad menar du?”
“Hon ser så hjälplös ut.” Gunnar sattre sig på huk bredvid den avsmimmade flickan och strök en hårslinga ur ansiktet på henne. “Och det är kallt på golvet.”
“Det kan inte hjälpas. Det är inte hon som är bytet och jag kan inte direkt bära omkring på henne medan vi letar heller, eller hur? Du tror mig om för mycket Gunnar.” Ariadne gav honom en klapp på axeln och vände sig om och gick. Ståldörrar ombord ett luftskepp var i sanning goda nyheter, för henne.
Gunnar skyndade sig att följa efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar