Somligt är viktigare än annat

“Pirater!” Eiselmann hade vänt sin uppmärksamhet mot sin förste styrman. “Hur kunde ni missa att vi blev anfallna av pirater! Hur kunde ni föreslå att vi skulle gå ner på halv maskin när det låg ett piratskepp runt hörnet!”

Det var egentligen inte frågor så styrman svarade inte utan sträckte på sig istället. En ryckning under ena ögat talade om för Eiselmann att orden tagit effekt.

“Vad har gjorts för att driva bort dem?”

Medan styrman beskrev mannarnas manövrar och hans order i detalj gick Eiselmann fram och tillbaka på bryggan med händerna på ryggen och ansiktet i en mask av stelnad ilska. Pirater på hans skepp! Vilket vansinne. Vad skulle Kaisern säga? Vad var de ute efter?

Styrman beskrev truppernas tillstånd, deras vapen och deras plats på skeppet. Han pratade om bestyckningen, svårigheterna att sänka de fördömda piraterna medan de satt fast mot Franz Ferdinand även om det var ett mycket mindre skepp. Hur mycket Eiselmann än önskade att han kunde förbättra situationen fanns det inget han kunde göra som styrman inte redan tänkt på. Förutom en sak.

“Vad har gjorts för att säkra lasten och passagerarna?”

Styrman tystnade och tittade på Eiselmann med ögonbrynen frågande höjda till mösskanten.

“Passagerarna, kapten?”

“Ja, Kaiserns älskade gäster, de vi blivit ombedda att föra till honom med deras gåvor. Intakta, om jag inte minns fel.”

“Förlåt kapten, men om vi inte säkrar skeppet så kommer vi inte att komma fram alls.”

“Så inget har blivit gjort?”

“Jag förutsatte att våra gäster har förstånd nog att barrikadera sig i sina hytter när de hör skottlossning, kapten.”

“Och lasten?”

“Är i skeppets säkraste utrymme redan, kapten.”

Eiselmann kunde inte gärna säga emot, men han kände ett obehag. Ett distinkt, pressande behov av att veta. Att se med egna ögon att allt var som det skulle. Han öppnade vapenskåpet på väggen och tog ut en pistol som han fäste bredvid sin värja. Man kunde aldrig vara nog försiktig.

“Utmärkt, styrman. Jag har fullt förtroende för er. Ni verkar ha situationen under kontroll.”

“Är ni på väg någonstans kapten?” Styrmans röst höll en ton av förebråelse.

“Jag ska försäkra mig om ... “ Eiselmann kunde inte komma på vad som skulle kunna sägas för att förklara hans frånvaro från bryggan. “Jag ska försäkra mig om gästernas tillstånd. Styrman, ni har bryggan.”

Eiselmann stormade genom gången mellan bryggan och lastrummen. Hans hårda klackar hamrade mot trägolvet och smällde när han slog ihop dem utanför dörren till förvaringsutrymmet. Han såg åt båda hållen innan han satte in nyckeln och vred om. En förstulen blick till och han försvann in i rummet och drog igen dörren bakom sig.