Kaiserns gåva

Blåa blixtar rörde sig sökande över insidan av glaskupolen inbäddad i mässing och kringgärdad av slangar. Doktor Calistera böjde sig närmare för att se efter. Han använde ett verktyg för att spänna ett fäste, och sen ytterligare ett, innan han verkade vara nöjd. Eiselmann stod bredvid med händerna på ryggen och såg på.

Allt som hände på det här skeppet var det meningen att Eiselmann skulle veta om, Kaisern förväntade sig en fullständig rapport. Det var åtminstone hur han uppfattat sin uppgift. Om Kaisern känt till hur fantastiskt det var när doktorn satte ihop en av sina mekaniska varelser och fick den att tala, ja då hade han sagt till Eiselmann att bevaka varje ögonblick, det var Eiselmann säker på.

På en lutande ställning framför doktorn halvlåg, halvstod en mansfigur i metall. En Adonis i mässing med ett glashjärta fyllt av blå blixtar.

Eiselmann harklade sig och doktorn stelnade till över sitt arbete.

”Ja, herr Eiselmann? Var det något?”

”Jag undrar, herr doktor, vad ni gör med den. Ni hade utlovat ett väl fungerande exemplar till Kaisern.”

”Det var ett väl fungerande exemplar när vi lämnade La Serenissima. Det var aldrig avsikten att det skulle fungera i dessa altituder sin demonstrationen igår visade. Måste jag påminna er, herr Eiselmann, om att det var ni som hävdade att en demonstration var tvungen? Att Kaisern inte skulle förlåta varken er eller mig ifall det var något fel på dem när de kom fram?”

Doktorns röst etsade Eiselmanns trummhinnor som vore den dränkt i syra. Det var helt riktigt vad doktorn sa. Eiselmann hade inte vågat visa Kaisern skapelserna utan att ha sett dem själv först. Om de skulle bli en besvikelse ville Eiselmann vara beredd med en reservplan. En plan som innebar att han skulle kunna ta avstånd från fadäsen.

Trots doktorns försiktighet hade han begärt en demonstration. Han hade inte blivit besviken. Han hade tvärtom blivit så fascinerad att han inte kunde tänka på annat än de två varelserna av metall, pistonger och urverk med sina blixtrande hjärtan och de blå ögonen. De var som drömmar i metall. Särskilt den andra, den doktorn skapt som en kvinna.

”Er andra skapelse är redan undersökt?”

Doktorn suckade teatraliskt och böjde sig återigen över sitt verk. ”Den är i förvaringsutrymmet. Jag har avaktiverat den i väntan på att hitta en korrigering som skulle kompensera för altituden. Den här modellen har färre reglage att se över så jag började här. Jag har fullt förtroende för att jag ska finna en lösning.” Doktorns röst var inte varmare än metallen runt honom. 

”Då ska jag lämna er till ert arbete.”

Doktorn fnös irriterat men Eiselmann bestämde sig för att inte fästa sig vid bristen på respekt. Det var trots allt en excentrisk man han hade att göra med. En excentrisk, genialisk man. Han vände på klacken och gick raskt ut ur verkstaden och styrde stegen mot lastrummet.

Han hade inte mer än rundat hörnet förrän han hörde springande steg bakom sig. Han vände sig om och en av hans mannar tvärnitar med en honnör framför honom.

”Ja?”

”Piratöverfall, kapten!”

”Vadfalls?! Nu?” 

”Ja, kapten! Nu, kapten!”