Guld

Beatrice satt i sin hytt med näsan så nära ankhen att hennes andedräkt immade guldet och fördunklade hieroglyferna. Hon höll andan långa stunder i taget för att kunna läsa och skriva av varje ord för sig.

Hennes försök att gnugga ett kolstift över ett papper för att få det negativa avtrycket av tecknen hade nesligen gått i stöpet. Hieroglyferna lämnade inga tydliga spår. Nu var hon tvungen att använda guldföremålen själva för att få en avskrift som var trovärdig. Ankhens nedre del värmdes under hennes händer och hennes rygg började protestera över den hopkrupna arbetsställningen. Tiden flög när hon hade sådant arbete att göra.

Utifrån den smala gången mellan ytterväggen av luftskeppet och tomma luften hörde hon ett gnisslande, som när man drar en stol över golvet. Hon rätade på ryggen och sträckte armarna över huvudet. Det var en underlig tid på dygnet att göra underhåll på skeppet.

Två kraftiga dunsar, springande steg och så ett skrik.

Beatrice satt som en saltstod och väntade på nästa ljud. Det här var då rakt inte fråga om att hålla Franz Ferdinand fläckfri. Sakta reste hon sig från stolen, närmade sig det runda fönstret ut mot promenaddäck och drog undan gardinen. Därute gled bergstoppar förbi, ömsom upplysta av månsken, ömsom dolda av molnslöjor. Hon stod still och lyssnade.

Något skrapade, ett grymtande och sen ett högt utdraget skrik som långsamt tystnade.