Inte som andra

Eiselmann stirrade in i de röda ögonen och var omedelbart förlorad.

Det här var tvunget att vara den mest fantastiska varelse som någonsin stått på egna ben. Inget annat var möjligt. Hennes ögonglober verkade hålla eld och inte ett vanligt ljus. Den flammade, virvlade och sjöd. Eiselmann märkte var han hade handen, mot hennes bröst, och ryckte åt sig den som om han bränt sig.

“Dita?” Ingen märkbar reaktion.

Han stod kvar framåtböjd med sin mun en handsbredd från hennes. Han inbillade sig att han skulle kunna imma hennes ansikte om han andades ut häftigt nog.

“Dita!” Högre den här gången men ändå inte ett tecken från henne.

Hon låg som han funnit henne, rak och ståtlig på sin bår. Ljuset i lastrummet reflekterades från hennes polerade kaross. Nitarna som höll hennes plåtar samman var minimala och silverfärgade. Det gav intrycket av ordnade fräknar, bedårande skönhetsmärken.

Eiselmanns mun vattnades när han tänkte på att kyssa varje liten nit för sig. Stryka tungan över dem och känna varje upphöjning, läsa hennes blindskrift. Han lutade sig ännu lite längre fram, kände sin andedräkt reflekteras tillbaka och värma luften mellan dem. Hans blick lämnade inte hennes när han lät sina läppar återigen pressas mot hennes.

Hon stängde inte heller ögonen.

Han kunde svära på att hennes mun värmdes innifrån. Han tog mod till sig och sträckte ut sin tunga. Bara lite, bara nog för att känna strukturen på hennes läppar. De var slätare än siden, om än hårda när han tryckte mot dem. Han drog tungan fram och tillbaka över dem och kunde inte hjälpa det, han slöt ögonen.

Skottlossning hördes utifrån gången. Det lät svagt genom den tunga dörren, men omisskännligt.

I samma ögonblick satte sig Dita upp, Eiselmann tappade balansen och försökte hindra ett nesligt fall på ändalykten genom att gripa tag i vad han kunde. Det blev sidenet som täckte henne. Och när det inte höll hans vikt fann han sig själv huvudstupa med näsan begravd i hennes sköte, halvkvävd i en driva av lavarött silke.

Hennes hand tryckte ner hans huvud.

“Dita!” Det kom ut mer som ett förfärat utrop än som det kommando Eiselmann hade tänkt sig.

Skottlossningen från gången tystnade och han kunde inte höra något därute, varken röster eller steg. Om han skulle vara helt ärlig kunde han inte höra något för brusandet av blodet i öronen. Om han tillät sig skulle han kunna njuta av formen på hennes lår tryckta mot hans kinder och om hon varit kvinna skulle han kännt den mest intima av dofter nu.

Som det nu var försökte Eiselmann komma på ett sätt att ta sig loss från skruvstädsgreppet hon hade om hans bakhuvud och se till att den här situationen närmade sig något som var mer acceptabelt. För alla.

Han kunde höra hur pistonger verkade inne i henne när hon rörde sig. Han famlade med händerna men var han än försökte ta spjärn fann han naken metall. Välformad, lockande, len under handen. Han viftade med armarna i luften.

“Dita! Släpp mig!” Återigen något dämpat av sidenet och inte riktigt med den kraft han kände att han borde uppbåda för hennes skull. Men bättre än förut.

Det gick ytterligare ett ögonblick innan hon släppte hans bakhuvud och sen svängde benen över kanten så han stod mellan hennes vackra lår.

“Mycket bättre.” Eiselmann rättade till uniformen, strök sig över mustaschen och fångade upp sin monokel. “Om jag bara visste hur jag  skulle returnera dig till ditt tidigare tillstånd. Jag har ju trots allt uppgifter.”

Dita visade inga tecken på att höra honom utan reste sig upp. Hon var avsevärt längre än Eiselmann och han kände hur livsandarna återvände till mellangärdet vid tanken på en sådan amazon så nära honom. Rödlätt i ansiktet sträckte han henne tyget.

“Skyl dig. Är du snäll, Dita.” Hon svepte sidenet om sig och blev en grekisk gudinna framför hans ögon. “Bra, bra. Nu, om du ursäktar, måste jag återgå till mitt arbete.” Eiselmann smällde ihop klackarna, bockade sig djupt och gick för att öppna dörren till gången.

Det fanns ingen därute. Ett blodspår ledde till trappan men det var droppar och inte pölar. Han tog ett försiktigt steg ut och började sen gå mot bryggan. De där piraterna måste stoppas.

Skottlossningen hördes från däcket ovanför och plötsligt rycktes han bakåt av en skulpterad gyllene arm. Dita höll honom mot sin sida och ställde sig mellan honom och ljudet av springande steg. I handen hade hon en stor, silverfärgad pistol.