Hett efterlängtat

Skottlossningen utanför maskinrummet hördes knappt genom dunkandet av motorerna. De började komma upp i varv.

“Ja du Ivan, ser ut som om vi kom igång i alla fall.”

“Men vi sitter fast vid det där piratskeppet.” Ivan stod vid fönstergluggen och tittade ut mot det mindre skeppet som hakat sig fast vid Franz Ferdinands större gondol. “Det står Ozymandias.”

“Huh.” Hendrich drog händerna genom håret och strök ut smörjfett över det. “Det namnet ringer alla slags klockor.”

Ivan slet sig från sin beundran av det eleganta skeppet utanför och stirrade på Hendrich.

“Det är väl inte den Ozymandias? Hendrich? Har vi det inte bra här?”

“Det är en bränd bro, Ivan, oroa dig inte.” Hendrich klappade Ivan på axeln och återvände till maskinen. “Det är bäst för oss att vi ser till att skaka av oss den där slanka skönheten så att vi inte får gå iland den luftiga vägen. Eller hur, Ivan?”

“Du har så rätt, Hendrich.”

De närmsta minuterna var intensiva, varma och resulterade i ett högre tryck. Maskinen var redo att börja gå för fullt.

“Då ringer jag upp och meddelar bryggan.”

Hendrich gick bort till luren och lyfte den. Han hade handen på spaken för att vrida den till ‘bryggan’ när dörren bredvid honom flög upp och en enorm man i parkas, flygarhätta och dragna pistoler fyllde dörröppningen. Hendrich hann inte ens öppna munnen innan mannen var framme och svingade näven med pistolen mot honom.

Hendrich duckade, dök under hans arm och fick in ett kvickt slag mot njuren. Mannen grymtade till.

“Hörrö du ...” var allt Hendrich hann få ur sig innan han fick ett slag mot huvudet av den andres pistol. Med ett stön föll Hendrich mot maskinen. Handen landade på ett tryckreglage och ånga väste ut, rakt i ansiktet på den andre mannen.

Det verkade knappt sakta ner honom. Han kom emot Hendrich med ögonen ihopknipna till springor och knytnävsslagen regnade. Hendrich fick upp händerna i försvar och måttade en stadig spark mot smalbenet.

När sparken landade vek sig mannen ner, landande på ett knä men drog med sig Hendrich i skjortkragen tills deras ansikten var tätt inpå varandra.

Ögonen vidgades när han fick syn på vem det var han höll i.

“Gunnar.” Hendrichs hörde hur platt det lät.

“Hendrich.” Gunnars röst var som smörkola. “Länge sen.”

Deras munnar möttes i ett slagsmål som övertrumfade handgemänget. Gunnars skägg skrapade Hendrich kinder och Hendrich bet Gunnar i läppen så hårt att den större mannen kved och drog tillbaka huvudet.

Det var ögonblicket då Hendrich såg Ivan svinga kopparröret.

“Ivan, nej!”