I kulregnet

Gunnar och Ariadne kom till slutet av en gången, det fanns dörrar ut till däck och en spiraltrappa neråt. Genom två glasdörrar kunde de se salongen. Utifrån hörde de skottlossning och skrik.

”Så mycket för ett snabbt jobb. Om vi inte passar oss blir det Lätta brigadens anfall av alltihop.” Ariadne skakade på huvudet. ”Jag hatar beställningsjobb.”

”Det är inte utan att jag håller med dig chefen.” Gunnar hade dragit båda sina pistoler och kontrollerade att de var laddade. “Men de betalar bättre.”

Ställde sig på varsin sida om dörrarna ut, med ryggarna mot väggen och kikade ut. Därute var mörkret tätare för ljuset innifrån och förutom mynningsflammorna var det svårt att se något när de stod kvar inne i ljuset.

”Jag går och kollar hur de andra har det. Kanske ska jag ge bort en resa eller två.” Gunnar log elakt.

”En snabb resa till en närbelägen bergsby menar du?” Ariadne skrockade. “Jo, jag har hört att det är vackert där nere så här års. Bryt någons ben.”

”Du också. Och bärga gärna bytet när du ändå är igång.”

“Ja, jag ska se vad som går att göra åt de där dörrarna. Skicka ner svetslågan när den kommer över. Vi får hoppas att vår information om lastluckorna stämmer i alla fall.”

De nickade till varandra och Ariadne försvann nerför spiraltrappan. Gunnar gläntade på dörrarna till däck. Hans gummisulor gnisslade lite mot det polerade trägolvet, annars gjorde han inte mycket väsen av sig. Han drog upp huvan på parkasen och satte på sig sina goggles igen. Det skulle märkas en tydlig skillnad i temperatur när han kom ut.

Skottlossningen var sporadisk, vilket förstås var lämpligt på ett luftskepp. Om man inte trodde sig själv om att träffa skulle man inte skjuta. Det man försökte träffa var personer, men väggar och däck runt den personen gick också bra.

Precis utanför dörrarna till däck bildade ljuset ett fyrkantigt rum som män sprang igenom för att komma till den relativa tryggheten av mörkret på vardera sidan. Gunnar slet upp dörren och kastade sig ut och upp mot väggen igen för att vara en så liten träffyta som möjligt. Han stod alldeles stilla med pistolerna dragna och försökte lugna andningen så att han skulle höra om någon var nära.

“Gunnar!” Det var en av hans mannar. Rösten åtföljdes av en snabb skottsalva från andra sidan däck.

Gunnar närmade sig rösten långsamt längs väggen. Efter ett par steg kunde han urskilja en silluett mot relingen. Han tog sig dit utan missöden.

“Jonna, hur går det?” Gunnars röst var knappt mer än ett andetag och han höll munnen alldeles intill hennes huva.

“Vi är två man kort men svetslågan är på väg. Vi har hittat en sidodörr vi tar in den igenom. Jag är kvar mest som avledande manöver.”

“Hur ligger vi tidsmässigt?”

“Jag har hört deras motorer varva igång. Om de får upp farten kommer Ozymandias att slitas loss oavsett hur lågt vi kommit.”

“Då får jag försöka göra något åt det.”

Gunnar blev abruten av en skottsalva som slet sönder relingen precis bredvid hans huvud. En träflisa skrapade honom i ansiktet innan den for iväg över kanten.

Jonna returnerade elden och flyttade sig sen längre bort längs däck. Gunnar ville inte heller stanna kvar på det ställe som just märkts ut av hennes mynningsflamma och gav sig av för att hitta pannrummet.