Vit flagg

Hendrich och Ivan stack upp sina huvuden över kanten på trappan. Längre ner i korridoren kunde de se en eldstrid i full sving mellan uniformerade germanska trupper och piraterna. Piraterna verkade ha dragit i reträtt mot mot ett av de öppna lastrummen medan soldaterna försökte avancera och försvara en av de andra dörrarna från att bli uppbruten med en svetslåga. Längst bort i korridoren såg de hur kapten försökte smita från en jättelik gyllene kvinnas omfamning.

“Ja du Ivan, det här var en soppa.”

"Där, Hendrich, sa du ett sanningens ord.”

Båda såg ner på Gunnar som halvlåg i trappan. De hade bandgerat hans huvud så gott det gick och tagit honom under varsin arm för att få med honom upp ur maskinen. Han verkade fortfarande livlös, men det var inget varken Hendrich eller Ivan lät sig tänka på.

“Vad gör vi nu Hendrich?” Ivan såg orolig ut under svetten och smörjfettet.

Hendrich såg på situationen en stund till. Den utvecklade sig inte till det bättre. Kaiserns trupper hade öppnat några dörrar för att kunna ha dem som skydd medan de beskjöt piraterna som i sin tur hade rullat ut stora stentavlor ur ett av lastrummen för att ducka bakom medan de fortsatte att bryta upp dörren de börjat på.

“Jag tänker så här Ivan, vi behöver inte ta Gunnar till striden, vi behöver ta Gunnar till någon som kan ge honom hjälp med huvudet. Det kan vi lika gärna hitta på hans skepp som hos de där skjutglada galningarna.”

Ivan nickade med eftertryck och tillsammans tog de tag under Gunnars armar igen.

“Vi behöver alltså bara ta oss obemärkta uppför trappan, över däck, till Ozymandias änterhakar och sen övertyga piratbesättningen om att vi är vänligt sinnade medan vi bär på en tung, medvetslös man från fiendelägret? Eller är det vi som är fiendelägret? Jag känner att du har stort förtroende för oss Hendrich.”

“Har jag någonsin haft fel när jag förutspått vad vi kan och inte kan göra?”

“Nej Hendrich, det har du aldrig. Men det brukar röra sig om reparationer av ångmaskiner och turbiner.”

“Tänk på det som kugghjul Ivan. Vi gör en sak i taget och det transporterar oss till nästa plats där vi gör något annat.”

Krutröken kändes i svalget på dem båda när de väntade in ett utbrott i skottlossningen. Med Gunnar mellan sig skyndade de sig över gången och uppför trappan. När de bara hade knäna och underbenen kvar på nedre våningen hörde de rop och skrik bakom sig, redan dämpat av avståndet. De saktade inte ner.

Hendrich och Ivan släpade Gunnar ut genom dörrarna till promenaddäck och där låg hon, Ozymandias, och slet i sina förtöjningar. Längre ner på däck hade en trupp soldater försökt göra loss änterhakarna och betalat ett blodigt pris för det. Inga pirater var synliga, men det betydde inte att det inte fanns några i närheten.

“Vad ska få dem att förstå att vi inte är soldater?” Ivan kunde inte skaka tanken på hur många kuggar i de här kugghulen som var osäkert formade.

“Det ser de på att vi inte har uniformer.” Hendrich lät modig och tvärsäker. En kombination som inte alltid leder till bra saker.

“Kan inte soldater komma på att ta av sig uniformsjackan?”

“Vad tror du att kapten skulle säga om det? En besättningsman i reglementsvidrig uniform? Nej, jag tror att vi är säkra som det är.”

“Om du säger det så Hendrich, jag litar på dig.”

“Ohoj, Ozymandias!” Hendrich ropade så högt han vågade.