Redbar

Beatrice öppnade ögonen och funderade på varför hennes säng var så kall och hård.

Det tog ett litet tag innan hon mindes varför hon låg på golvet, men när hon väl kom ihåg skriken utanför hytten och den grova läderhandsken som hållit för hennes mun kom allt tillbaka. Hoten, den säkra döden för de som ofrivilligt lämnat luftskeppet och sen den logiska slutsatsen - de var här för att ta hennes fars egyptiska skatt. Kaiserns skatt. Det kunde hon bara inte gå med på.

Hon satte sig upp och knäckte stelheten ur nacken. Hon var lite öm av att ha legat på det kalla golvet, men verkade inte skadad i övrigt. När hon tänkte på hur inkräktaren tryckt henne mot sig rös hon. Kläderna hade varit kalla av kylan utanför, greppet obönhörligt och rösten hes. Att inkräktaren varit en kvinna, inte en man som hon först trott var en distraherande tanke. Det var inte alls vad Beatrice föreställt sig. Hon skakade på huvudet för att fokusera och tog sig upp på fötter igen. Hennes synfält fylldes av stjärnor och svarta fläckar och hon fick ta stöd mot väggen innan hon kände sig stabil nog att gå vidare. Med sikte på bryggan försökte hon öka takten.

Fyra män i Kaiserns uniform kom springande längs gången.

”Det är inkräktare ombord!” Beatrice hörde hur rösten skar sig men männen visade inget som helst tecken på att ha hört henne.

Hon tryckte sig nära väggen för att inte bli omkullknuffad. De var beväpnade och hade nät och rep hängande vid selar över bröstet. Hon hade inte sett dem med den utrustningen förr. Det hade å andra sidan inte funnits en situation som den här förr. Hon kom fram till trappan ner till bryggan. Det verkade vara full fart därnere. Folk skrek till varandra och det visslade flera gånger. Språket mannarna emellan var svårt att följa med i, fullt av skeppstermer och korta ordrar och inte alls långsamma akademiska utläggningar, den här tyskan hade hon inga hållpunkter i. Det hon förstod av vad som sades var ’pirater’ och ’halvfart’.

Det var som hon hade trott. De var här för skatten.

Alla hade läst om hennes fars fynd i Egypten och alla visste att Kaisern skulle få ett fint urval av dessa till julfestligheterna. Tidningarna hade varit fulla av det, hela världen visste. Men om de trodde att de skulle kunna komma ombord och ta hennes fars saker, hennes saker, så trodde de helt fel. Det skulle Beatrice se till. Hon vände på klacken och sprang tillbaka till sin hytt.

I bagagenätet under kojen låg en lång låda surrad. Ur den tog hon fram ett välputsat gevär. Hon laddade det, hängde patronbältet över klänningslivet och gav sig av mot lastrummet. Ingen skulle ta hennes guld, det var då ett som var säkert.