En låda kommer lastad

Ariadne gled in och ut ur ljud. Lösryckta meningar hon inte hade någon relation till. Röster hon tyckte sig känna igen blandade med röster hon aldrig hört förut, röster som skrek på tyska, svor på arabiska. Gevärseld, revolvrar, träsplitter.

“Få in henne här!”

“Skjut henne!”

“Vad är det här? En flicksnärta?”

Skottlossning, ett par smällar på nära håll.

Ariadnes ansikte dunkade som om någon rytmiskt bearbetadedet med en hammare. Det dunkade i takt med pulsen i öronen. Det lukatde rost och var varmt mot kinden. Hon försökte sätta sig upp. På andra försöket gick det med hjälp av Lazarus som höll henne om axlarna medan världen snurrade klart.

“Var är vi?” Orden kom ut tjocka och klumpiga. Hon harklade sig och försökte igen. “Har vi förlorat någon?”

“Nejdå chefen. Nu när du är tillbaka från dödens tröskel ser det rätt ljust ut.” Lazarus dunkade henne i ryggen. “Chefen är tillbaka!”

Hennes besättning hurrade och hon reste sig långsamt. Hon fick ta stöd mot både Lazarus och en stor trälåda för att kunna stå upp men det gick. Konstantin räckte henne pistolerna som hon stoppade tillbaka i sina hölster.

Jonna hade en kvinna i ett armlås, hennes hår hade slitit sig i mjuka bruna lockar och glasögonen hade hamnat lite snett på näsan. Hennes blus hade slitits sönder i halsringningen under handgemänget och blottade hennes vita nyckelben. Det var ingen tvekan, det här var kvinnan som svimmat i korridoren tidigare.

Ariadne släntrade fram till henne och Jonna och lutade sig mot en låda med utstuderad nonchalans. Hon fick blinka ett par gånger för att få kvinnan i fokus. Det rufsiga, tilltufsade fick hennes ansikte att lysa med sina rodnande kinder och ljusa hy.

“Det var den här som sköt dig chefen.” Jonna stramade åt greppet lite extra och fick ett kvidande till svar.

“Vem är du? Och varför i all världen skjuter du på mig?”

Kvinnan försökte slita sig och blev bryskt omruskad av Jonna. Hårnålar föll med ett delikat pinglande till golvet.

“Hon heter Beatrice Lugn chefen, det lyckades vi få ur henne tidigare.” Jonna hade svarat istället eftersom kvinnan vägrade öppna munnen.

Ariadne lutade sig fram så långt hon vågade och kisade för att se tydligare. Huvudet snurrade av adrenalin och smärta.

“Lugn säger du? Hon ser inte särskilt lugn ut. Hon kändeds inte så lung heller.” Ariadne lyfte handen mot kinden men vågade inte peta på den nu. Det fanns inget hon kunde göra åt den nu, lika bra att låta den vara. Hon lät blicken glida över den hätska Beatrice och ut över resten av rummet.

Det var fullastat med lådor, ställningar och inlsagna statylika föremål. Ariadne gick fram till en av statyerna och skar upp säckväven runt den. Svart ebenholts och bladguld blänkte i det svaga ljuset.

“Det här verkar vara storvinsten mannar!” Det rådde ingen tvekan om att det här skulle bli den söta delen av ett jobb som förvanlats till vinäger. “Fall tillbaka, håll dörren!” Hon vände sig till Jonna, drog sin ena revolver och riktade den mot Beatrice. “Jag håller ett öga på lugna fröken här så tar du och ser om inte den där lastluckan vi fått höra om kan lirkas upp.”

“Är du säker chefen? Hon är en handfull.”

Ariadne bara såg på Jonna tills hon släppte sitt grepp och rusade bort mot ytterväggen med mannar i släptåg.

“Så, fröken är här tillsammans med en nätt liten skatt. Det var inte illa.”

Beatrices ögon for till geväret som låg på golvet längre bort. Hon hade uppenbarligen blivit övermannad och avväpnad tidigare.

“De hör hemma på ett museum! Inte i händerna på pirater som er!”

Ariadne gick fram till Beatrice och slog en arm om henne för att veta var hon höll sina händer någonstans. Sen tryckte hon pistolen i sidan på henne, det brukade ha önskad verkan på folk som pratade för mycket.

“Det är möjligt, men ytterst oviktigt. Du förstår sockertopp, jag kan inte skaffa mig vad jag kom hit för, det här har blivit ett fullständigt fiasko. Om jag inte kan få vad jag vill ha, så då tar jag vad jag kan istället. Ditt lilla kap här är precis vad jag letade efter.”

Beatrice stelnade till och stod rak som en staty själv.

“Ni har ingen respekt.”

“Det är helt sant. Inte en gnutta.” Ariadne skrattade högt men kom av sig när hon kände hur kinden smärtade till.

“Vad ska ni göra med mig?” Beatrice hade börjat darra på rösten.

“Vad vill du att vi ska göra?” Ariadne lutade sig över henne och sänkte rösten. “Jag kan komma på flera saker jag skulle vilja göra med dig, men vi har troligen bara tid till en sak så jag kan låta dig välja.”

Beatrices hals guppade när hon svalde.

“Jag vill att du lämnar min fars fynd ifred. Det ligger hårt arbete bakom det här.”

Jonna visslade borta från väggen, hon hade hittat en stor lastlucka och fått upp den ett litet stycke. Hon lutade sig ut och visslade igen. Ett svarande ljud gled ner från Ozymandias.

“Det här har inte varit någon picknick heller. Men jag är glad att det verkar betala sig till sist. Jonna! Hur ligger vi till?”

“En liten stund till chefen, vi har nät på väg ner.”

“Se till så att mannarna är beredda på att ta sig ut.”

Jonna nickade och fortsatte med sina förberedelser. Hon gick runt och valde ut de lådor som skulle med upp. Ariadne hade ingen anledning att misstro hennes val och kunde koncentrera sig på kvinnan hon höll fast istället.

“Ledsen raring. Just det önskemålet kan jag inte hjälpa till med." Ariadne skakade på huvudet i låtsad ledsnad. "Vad är det värdefullaste här?”

Beatrice knep ihop munnen och rynkade pannan i protest men hennes ögon for till ena änden av rummet. Där stod en stor trålår. Större än en människa var den otymplig men Ariadne kunde inte annat än att le.

“Jonna! Glöm inte lådan i hörnet! Den tar vi också med oss.”

“Nej! Inte den!” Betatrice skrek rakt ut. Hennes försök att ta sig loss ökade i styrka när Ariadnes män svepte in trälådan i ett nät och drog bort den till lastluckan som nu stod öppen och släppte in kylig vind från bergen. Hennes protester var förgäves. Ariadne slog båda armarna om henne och tryckte henne omilt intill sig medan processen gjordes kort med bärgandet.

"Så, så, flicka lilla. Tvinga mig inte att ta i med hårdhandskarna! Jonna, signalera reträtt. Det är dags att lämna den här skorven.”

“Ja chefen!”

På order rörde sig mannarna som ett oljat urverk. Rep hade sänkts från Ozymandias och bagagenät hade fyllts med allehanda paket. Snart var det bara Ariadne, Beatrice och den stora lådan kvar. Jonna hade försvunnit ut genom luckan fasthakad i ett lass.

“Jag önskar att jag hade kunnat säga att det varit ett nöje att träffa dig, men det vore en lögn. Det hade kunnat bli ett nöje om vi haft mer tid.” Ariadne log och visade tänder hon var säker på var blodfläckiga.

“Ta honom inte!”

Beatrice lät så förtvivlad att Ariadne släppte efter ett ögonblick.

“Honom? Vad är det i den där lådan egentligen?”

Beatrice skakade på huvudet men släppte inte lådan med blicken. Ariadne tog hennes haka i handen och vred hennes ansikte mot sig. Motvilligt mötte Beatrice hennes blick. Ögonen var stora och blanka av tillbakahållna tårar. Underläppen darrade. Ariadne kysste henne hårt på munnen. En förvånad flämtning var allt gensvar hon fick.

“Det är lugnt. Jag kan ta reda på det när jag öppnar den. Var försiktig i framtiden, sockertopp.”

Ariadne vände på Beatrice, slog ett rep om hennes händer och surrade henne mot en stor träställning som blivit kvar. Med ett hopp var hon uppe på lådan, satte sin hake i repet och visslade högt två gånger. Nätet spändes och lådan började hissas upp.

Beatrice slet i repet, sparkade på lådan och kunde inte annat än skrika rakt ut när Ariadne försvann ut i natten.