Att falla i onåd

“Ivan! Sluta!” Hendrich slog armarna om Gunnars livlösa kropp när Ivan tog sats för ett slag till. Det var en elak sving på väg. Den svischade över huvudet på Hendrich så den kylde hans svett med sitt vinddrag. Det var inget mot den kyla han kände i resten av kroppen när han lutade sig fram över Gunnar för att känna efter hjärtslag eller andetag.

Inget.

Gunnar låg som en sten över Hendrichs ben och inte ett skäggstrå rörde sig. Hendrich kände svetten rinna kall mellan skulderbladen och en knut i mellangärdet. Det känndes så obegripligt att store Gunnar skulle gå ner för något så litet som ett kopparrör när han överlevt skottskador i bröstkorgen, krossade ben efter fall från hög höjd, blivit släpad efter ett flyende skepp i sele och nät och inte haft mer än en öm vrist och blåmärken att visa. Odödlige Gunnar hade de kallat honom på den tiden.

Det var länge sen men inte tillräckligt länge sen för att Gunnar skulle bli bräcklig.

“Hendrich?” Ivans röst lät arg på det där sättet man är arg när man inte vågar vara rädd. “Dog han?”

Hendrich drog efter andan som kom stötvis som om den fick tränga sig förbi ett hinder innan den nådde hans lungor.

“Jag vet inte. Gunnar?” Hendrich klappade Gunnar försiktigt på kinden.

“Han skulle ju vara odödlig! Du har sagt att han var odödlig!” Ivans röst gick upp i falsett och sprack. Kopparröret klang när det slog i golvet.

“Hjälp mig här.” Hendrich försökte ta sig ut under Gunnars döda vikt utan att skaka honom. Utan att tänka på vikten som död dessutom.

Ivan skyndade sig att hjälpa till, han lyfte Gunnars axlar nog för Hendrich att ta över. Ingen av dem lät sig se hur Gunnars huvud hängde. Försiktigt la de honom ner och Hendrich svalde tungt innan han drog av Gunnar flygarhuvan.

Den lossnade med ett vått ljud och ur ett kladdigt sår i huvudet rann det blod, rött och ymnigt. Det gjorde att Gunnars hår såg ut som fällen på ett nyfött lamm, blodig, kladdig och lockig. Ett svart lamm. Hendrich hickade till av panikslaget skratt. När han höll om Gunnars huvud kände han pulsen i halsen slå. Så det fanns en puls i alla fall. 

“Han lever.”

Ivan satte sig tungt tillbaka.

“Vad gör vi nu?”

“Ja du Ivan. Det här är en vattendelare. Om vi inte gör något åt honom kommer han att lämnas över till kapten och sen vidare till Berlin. Du vet vad de gör med pirater. Om han ens överlever så länge, du gav honom en riktigt kraftig kyss med det där röret.”

“Och om vi gör något, tar hand om honom, vad händer då?”

“Det finns inget vi egentligen kan göra, utom att hitta de andra piraterna och få dem att ta honom härifrån. De måste ha en läkare med sig, eller någon som kan sina krosskador i alla fall.”

“Under tiden kommer pannrummet att vara obemannat.” Ivan hade redan kommit fram till den kinkiga biten.

“Ja du Ivan, det är där skon klämmer. Jag kan inte bära Gunnar själv och om vi blir påkommna med att hjälpa honom är vi inte bättre än pirater själva. Men om vi inte gör något så har vi tagit livet av odödlige Gunnar.”

Hendrich såg på Ivan med en utstuderad nollställd min. Det här var ett beslut för var man att fatta själv.

“Det var inte lätt Hendrich. Ska jag bli utskälld av kapten för att jag har försummat maskin eller för att jag har misslyckats med att mörda en man? Kanske bäst att inte vara här när kapten upptäcker att jag inte är bra på varken order eller mord.”

“Då är det bäst att vi leter reda på piraterna då, eller vad säger du Ivan.”

“Du har så rätt, Hendrich.”